Nu har vi fått veta att beskeden om uppsägningar skall lämnas personligen till alla berörda imorgon. Jag är verkligen inte säker på om jag kommer få jobba kvar eller om jag kommer att bli uppsagd. Det är många som skall bort och även om jag har rätt många tjänsteår hör jag ändå till de yngre på institutionen, och därmed har jag inte haft så lång tid på mig att smala ihop statliga tjänsteår. Det är givetvis väldigt nervöst. Men jag är konstigt nog inte helt säker på vilket besked jag skall hoppas mest på. Jag läste nyss en bloggartikel som behandlar ungefär de banor jag funderar i:

”But, as most of us discover — especially at the beginning of that blood-curdling recession — security is an illusion. It’s a heuristic we draw from observing the coincidence of things not going badly for a while at a stretch. And, that’s great. While it lasts. But, it’s definitely an illusion.

Thing is, if I think about all the events in my life that led to a really big, (eventually positive) change, they all started as something awful. A death, a layoff, a divorce. Anything that forced me to ‘re-pot myself’ at a time that seemed sad, inconvenient, and horribly timed. At the time, each seemed like ‘the end’ — something I couldn’t possibly recover from.

But, that’s life. It’s a huge dick about both your plans and your desire to avoid inconvenience.”

Ur Re-Potting with Resources: What Would You Make?

Självklart är det sååå mycket enklare, bekvämare och tryggare att bara fortsätta i samma spår som de senaste 13 åren. Inga bekymmer att klara huslånen. Ingen stress att hitta en ny karriär.

Men samtidigt kan jag inte lÃ¥ta bli att tänka att det kanske finns nÃ¥got ännu bättre där ute …