Jämförelse av två iPadfodral med tangentbord

Institutionen har för närvarande två projekt igång som rör mobil teknik och lärande. Det ena handlar om att testa införande av iPads i undervisningen på lärarutbildningen. Det andra, MUML (Mid Sweden University and Mobile Learning) handlar om att utveckla mobilt lärande för högre utbildning på ett mer generellt plan. Inom ramen för dessa projekt har vi skaffat en del utrustning för att kunna testa den i olika utbildningssammanhang, och nu senast alltså ett par iPadfodral med inbyggda tangentbord. Modellerna vi skaffat är Logitech Ultrathin Keyboard Cover och Kensington Keyfolio Bluetooth Keyboard Case.  
P22
Koncepten är väldigt olika, vilket bland annat märks på hur mycket plats de tar. Logitech är konstruerad på ett liknande sätt som Apples SmartCover och fäster alltså längs ena sidan med ett magnetförsett gångjärn. Magneter i tangentbordet triggar också den automatiska lås/låsupp funktionen när fodralet öppnas. Kensington däremot är gjort i skinn och omsluter iPaden på alla sidor. Med all stoppning som detta fodral innehåller ligger den nog mycket väl skyddad mot stötar, men det gör också att den tar nästan lika mycket plats som en bärbar dator.
P27
Logitech-varianten är gjord av plast och aluminium, tangenterna är i hårdplast och strax ovanför tangenterna finns ett spår där iPaden skjuts ner och fäster med hjälp av magneter så att en behaglig vinkel på skärmen bildas när man skall skriva. Vinkeln kan inte ändras men jag har hittills inte kännt något direkt behov att göra det heller. Hela konstruktionen känns mycket stadig när man skriver. Kensington-fodralet viks upp och nederkanten av iPaden stöds mot övre delen av tangentbordet där det finns räfflor så att olika vinklar kan ställas in. Tyvärr är skinnet så styvt att fodralet inte plattas ut mot bordet av iPadens egen tyngd, och det leder till att skärmen inte kan vinklas tillräckligt mycket oavsett hur man ställer in den. I jämförelse med Logitech-varianten så känns också hela konstruktionen ganska vinglig när man skriver på den i och med att skinn trots allt är betydligt mjukare än aluminium. Det är möjligt att Kensington-fodralets veck kommer att mjukas upp efter en tids användning så att en acceptabel skärmvinkel går att få till.
P28
P26
Själva tangentbordens layouter skiljer sig också en del. Det mest anmärkningsvärda är att Kensington-tangentbordet flyttat ned Ä-tangenten bredvid piltangenterna, kanske en konsekvens av att de valt att göra tangenterna av ett stycke gummimatta, och de då tar mer plats? I vilket fall mycket irriterande för dem som skriver utan att titta på tangenterna. En annan stor irritationsfaktor för mig med Kensington är att det saknas shift-tangent på höger sida av tangentbordet. Jag upptäckte att jag tydligen enbart använder höger hand för shift och jag trycke hela tiden på enter när jag skulle göra stor bokstav. Personer som till skillnad från mig endast använder vänster shifttangent lär inte uppfatta detta som ett problem. Logitechs tangentbord har dock alla tangenter där de förväntas ligga och det finns shifttangent både på höger och vänster sida.
Jfr_ipadtgtbord
Slutligen kommer vi till känslan att skriva på de olika tangentborden. Det är oftast en väldigt subjektiv sak vilka tangentbord som känns bra eller inte, men när man jämför dessa två så är skillnaden milsvid till Logitechs favör. Det tangentbordet känns måhända en smula plastigt, men tangenterna reagerar på som ett normalt tangentbord och man känner inga tveksamheter kring huruvida tangenterna tryckts ner eller ej. Med Kensington är det en helt annan femma. Eftersom tangenterna är gjorda av mjukt gummi böjer de sig, och man kan ana mekaniken genom gummit. Tangenterna viker sig under fingrarna och jag kände mig hela tiden osäker på om tangenttryckningarna registrerats och efter en stund satt jag och hamrade jättehårt med fingrarna. Slutsatsen kan inte bli annat än att jag varmt rekommenderar Logitech Ultrathin Keyboard Cover för den som letar efter ett tangentbord till sin iPad för enklare textinmatning. Nackdelen med Ultrathin är att det inte finns något bra sätt att ”få undan” tangentbordet på om man bara vill använda paddan med fingrarna. Man får helt enkelt plocka loss det och lägga det åt sidan. När det gäller Kensingtons variant så kan jag nog inte komma på en enda anledning till varför man skulle vilja välja det fodralet, utom möjligen för stöttåligheten.

Posted via email from Marcus Sundgren på posterous

Delad glädje är dubbel glädje – Digitala Verktygslådan Del 3

Dokument och filer av olika slag har vi alla så det räcker och blir över. Så länge hårddisken är snäll och håller sig frisk och vi inte behöver dela med oss av dem så ställer de sällan till med så mycket problem. Har man dessutom en någorlunda logisk och genomtänkt struktur och strategi för att spara och lagra dem så är det oftast inga problem att hitta dem vid behov heller. Visserligen så kan man numer hitta nästan vad som helst, oavsett hur dumt man sparat det, med hjälp av Macens sökfunktion på steroider, Spotlight).

Så snart det blir flera personer inblandade kring ett dokument så börjar det krångla till sig. Särskilt om det är riktigt stora dokument. Sedan en tid tillbaka har min arbetsgivare infört en begränsning på ynka 20 MB för hur stora bilagor som får skickas via mailservern. Jag minns det glada 1900-talet då vi kunde maila hela skivavbildningar på 650 MB till varandra obehindrat, det var tider det.

Det är inte bara storleken som kan ställa till bekymmer. Om man litar till epost för att skicka ett dokument mellan sig kan det ganska snart bli problem att hålla ordning på vem som har den senaste versionen, och det gäller att ha disciplinen att skicka iväg dokumentet till de övriga så snart man gjort en ändring.

Ett tredje sak att se upp med är oavsiktlig radering. Man kan av misstag spara ett nytt dokument med samma namn som ett gammalt så att det gamla försvinner. Eller man kanske använder ett befintligt dokument som mall för ett nytt. Det har hänt att jag gjort det, raderat all text och sparat men glömt att ändra namnet, och sedan inte kommit på misstaget förrän efter jag stängt dokumentet. För sent att ångra då. Vad göra?

Dropbox_logoEnter Dropbox. Detta program, eller snarare system, hjälper till att lösa alla ovanstående problem på ett mycket transparent och enkelt sätt. Förutsättningen för att ett hjälpmedel skall bli använt är som jag tidigare sagt minimal friktion. Det är något som är extra viktigt när det gäller backup. Sker det inte automatiskt så blir det inte av den gången det verkligen behövs. Dropbox består av flera komponenter: ett tillägg till datorn, en webbtjänst och en iPhone-app.

Tillägget till datorn finns för både Linux, Windows och Mac OS X. På en Mac får man en mapp direkt under sin användare som heter Dropbox, och det ser förmodligen liknande ut på de andra systemen. Dropbox-mappen är precis som vilken mapp som helst, med den skillnaden att allt som läggs i den omedelbart synkas med webbtjänsten och eventuella andra datorer man kopplat till samma konto. Det går verkligen snabbt också. På kontoret sitter jag med den stationära och den bärbara bredvid varandra och när jag sparar ändringar i ett dokument som ligger i Dropbox-mappen och vänder på huvudet brukar statusmeddelandet om att en fil har uppdaterats visas på skärmen på den andra datorn. Jag har under ganska många år använt ett annat program för att hålla mina dokument synkade mellan den bärbara och den stationära. Då har jag använt Synchronize Pro som är bra på många sätt. Men man måste oftast själv komma ihåg att starta synkroniseringen och därför blir det inte alltid av.

När nu filerna synkroniserats finns de förstås även i webbtjänsten vilket gör att de går att komma åt från vilken Internetansluten dator som helst. Men webbtjänsten bjuder på ytterligare riktigt bra finesser. Varje gång en fil ändras sparas en ny kopia. Det gör att man kan gå in på webbtjänsten och hämta upp en tidigare version i den händelse man gjort något dumt och sparat ändringen. Även raderade filer går att ta tillbaka.

Webbtjänsten gör det också möjligt att dela filer med andra på ett par olika sätt. Anta att en jättestor fil ska skickas ut till några personer. Mailservern tillåter inte att filen bifogas, dessutom kan det bli problem för mottagarna om de inte har så mycket plats kvar i sin mailbox. Då kan man lägga filen i sin Public-mapp och via webbtjänsten få en publik länk till filen som man skickar istället och så kan var och en ladda ner filen därifrån istället.

Det mer avancerade delningsalternativet kräver att de man delar filerna med också har Dropbox. Men då har man möjlighet att dela ut en hel mapp till dem man önskar. Den delade mappen hamnar i Dropbox-mappen för alla deltagare och synkningen går lika blixtsnabbt som för de privata mapparna. Med bara ett par klick får man en gemensam arbetsyta där de senaste dokumenten hela tiden finns tillgängliga för alla, dessutom med versionshantering och backup.

Dropbox webbtjänst bjuder på en liten bonusfiness. Det finns en särskild mapp, Photos, där man kan skapa undermappar med bilder som automatiskt genererar ett elegant webbalbum med tumnaglar, bildspel och allt man kan önska sig.

Slutligen kan jag nämna iPhone applikationen. Den är också genomtänkt. Endast en aktuell lista på filerna förs över till telefonen. Först när man behöver en fil hämtas den. På detta sätt har man tillgång till allt, men man fyller inte upp telefonens minne. Självklart kan man också maila filer från Dropbox via iPhone appen.

Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd? Skaffa Dropbox idag! Om man är nöjd med 2 GB är det helt gratis (använd länken här innan så får du 250 MB till, och jag med). För $10 i månaden kan man uppgradera till 50 GB, och för $20 i månaden får man 100 GB.

Alla artiklar i serien Digitala Verktygslådan

Spara och organisera bokmärken – Del 1

Lägg alla ägg i samma korg – Del 2

Delad glädje är dubbel glädje – Del 3

Lägg alla ägg i samma korg – Digitala verktygslådan del 2

I den elitistiska subkultur av Mac-användare och produktivitetshetsare på Internet där jag (ibland) rör mig talas det en del om så kallade Everything Buckets, program som kan användas för att spara på allt. Vare sig det är länkar, korta textklipp, filmer, eller dokument så kan man stoppa det i sin Everything Bucket. Problemet med detta begrepp är bara att det leder till lite fel förväntning om vad man skall ha den här typen av program till, något som också Alex Payne skrivit om i sin artikel ”The Case against Everything Buckets”. Han har en hel del bra saker att säga, men de bygger på det perspektiv han anlägger och som jag alltså tycker är fel. Betydligt bättre blir det om man ser på programmen som Anything Buckets, alltså program som det är möjligt att spara vad som helst i men bara om man behöver. Shawn Blanc har å sin sida skrivit ett bra (och långt) inlägg om detta perspektiv i ”Yojimbo, and The Case for Anything Buckets”. I korthet går resonemanget ut på att man inte skall använda programmen till allt (Everything) och på så sätt ersätta filsystemet på datorn (Finder). Istället skall man se det som ett program som så smidigt som möjligt kan ta hand om vad som helst (Anything) när behovet uppstår.

Tanken med en Anything Bucket är alltså att det skall vara extremt enkelt att spara saker som man ramlar över. Är det inte tillräckligt enkelt så blir det inte av. Den andra viktiga egenskapen är att det skall vara enkelt att hämta allt det som stoppats ner i den virtuella korgen.

Skärmavbild 2009-11-09 kl. 23.42.37Själv använder jag, precis som Shawn, Mac-programmet Yojimbo. Det har inte så många finesser, men det har en uppsjö av tillgängliga metoder för att vara så lite ivägen som möjligt när det dyker upp information av olika slag som kan vara bra att ha, men som man kanske inte orkar spara på vanligt sätt. Det understödjer tesen att när man inte behöver göra så mycket före (eller efter) det man egentligen vill göra så gör man förvånandsvärt mycket mer. Det handlar om att minska friktionen.

En svårighet med att förklara nyttan med ett program som Yojimbo är att det är först när programmet smugit sig in och blivit en obemärkt del av den vardagliga datoranvändningen som det verkligen skiner. Vad som gör det så attraktivt låter sig inte förklaras i några Läs mig-filer eller funktionslistor. Det är något som snarare måste upplevas. Denna kategori program brukar kräva att man tar sig över en viss inlärningströskel och då brukar de sällan överleva tillräckligt länge för att hinna bli en naturlig del av repertoaren. Åtminstone för mig. Jag har gjort flera seriösa försök att gilla t.ex. Evernote och Shovebox, men de har av olika skäl inte nått ända fram.

Det kanske är lättare att få en uppfattning av hur det hela fungerar genom att förklara utifrån exempel. Låt säga att jag skall föreläsa om ungdomskulturer på Internet och jag håller på att sammanställa information som kan vara bra att ha inför lektionsplaneringen. Den traditionella metoden blir då att skapa en ny mapp för dokument och bilder, kanske något i stil med Dokument/Undervisning/. Sedan behövs en mapp i bokmärkesmenyn för adresser. Det behövs kanske också ett särskilt Word-dokument där korta citat och texturklipp kan samlas.

Skärmavbild Yojimbo DropdockMed Yojimbo skapar jag i stället en ”Tag-collection” som är en variant på smart mapp som visar alla objekt som är märkta med en viss uppsättning taggar. Men det riktigt finurliga är att objekt som läggs i den smarta mappen automatiskt taggas med just dessa taggar. När jag stöter på en intressant webbsida drar jag adressen till sidan till Yojimbos Drop Dock, en flik vid sidan av skärmen som glider ut vid mouse-over och visar en lista på mina mappar. Jag släpper länken och då sparas ett komplett arkiv av webbsidan till Yojimbo, inte bara länken. Den taggas med de märkord jag valt och jag behöver inte fundera mer på saken. Sedan pratar jag kort med en kollega och får ett muntligt tips. Då trycker jag F8 och får upp snabbinmatningsfönstret där jag skriver in en kort anteckning och därefter de märkord jag vill ha med och trycker Enter för att skicka fönstret ur vägen igen. Jag surfar vidare och hittar ett par artiklar i PDF-format som jag vill spara. Jag drar dem också till Drop Dock så att de taggas och läggs till i samlingen. Sedan gör jag en jämförelse av besöksstatistiken mellan några populära webbsajter med hjälp av Google Trends och vill då spara diagrammet. Den här gången tar jag en skärmdump som jag lägger in med hjälp av snabbinmatningsfönstret (trycker F8, skriver en rubrik, trycker tab, skriver in taggar som autokompletteras, trycker enter och så är det klart. Informationen i urklipp lades till automatiskt).

Efter en dags letande och samlande ligger det en hel del information och väntar. Den ligger också samlad på ett ställe oavsett vad det är. Men inte nog med detta. Artiklarna skulle kanske passa till uppsatsen jag håller på med, utan att flytta eller göra kopior kan jag lägga till dem i samlingen för uppsatslitteratur. Bara att lägga till ett par taggar. Några veckor senare kanske jag kommer ihåg att jag sparade en webbsida men har glömt sammanhanget. Då kan jag hitta den genom att titta på Yojimboinnehållet i datumordning, oavsett vilka smarta mappar den råkar tillhöra.

Innehållet sorteras parallellt med detta i ytterligare en struktur. Olika typer av data kan bläddras via separata ”mappar” för bokmärken, webbarkiv, anteckningar, serienummer bilder m.m. Allt är också sökbart, inte bara inifrån Yojimbo utan även via Spotlight som är OS X egen söktjänst.

Det finns en sista finess som gör att Yojimbo verkligen går hem hos mig. Det är den inbyggda me.com-synkroniseringen. Så fort jag gjort en ändring på en av mina datorer skickas den till molnet, som i sin tur skickar ändringen vidare till alla mina andra datorer. Inom ett par minuter finns informationen överallt, oavsett om jag sitter i soffan med den bärbara eller på kontoret vid den stationära arbetsstationen.

Den Digitala Verktygslådan – Del 1

Jag har fått anledning att börja fundera över vilka olika mer eller mindre smarta verktyg jag använder till vardags för att underlätta mitt digitala liv och arbete. Jag började väldigt ambitiöst på ett monsterinlägg men jag insåg ganska snart att det nog aldrig skulle bli klart. I stället blir det en serie inlägg där jag presenterar ett verktyg, eller område, per inlägg.

Spara och organisera bokmärken

När man besöker mängder med webbsidor dagligen och dessutom behöver hitta tillbaka till en del av dem ibland behövs ett sätt att kunna spara och organisera webbadresser. Jag har använt mig av i huvudsak två metoder. Den första varianten är självklart att spara bokmärken i webbläsaren. Det är något som jag tror de flesta gjort någon gång. Det finns flera problem med detta. Ett är att bokmärkena bara är tillgängliga på den dator jag råkade sitta med vid just det tillfället. I mitt fall kan det var ganska många olika datorer. xmarks-beta-v-125x122Lösningen på just detta problem är bokärkessynkronisering. Jag använder mig av Xmarks, ursprungligen utvecklat som ett tillägg till Firefox, men funkar nu även med Safari. Det programmet håller bokmärkena synkroniserade både mellan olika datorer, och olika webbläsare på samma dator. Även lösenord kan synkas om man så önskar.

Det andra problemet är att det krävs en massa arbete för att hålla dessa bokmärken organiserade och aktuella. Efter en ganska kort tid är det lätt hänt att det blir oöverskådligt och svårt att hitta om man inte är väldigt noga med att lägga bokmärkena i mappar, och skapa en överskådlig mappstruktur. Det är rätt sällan jag orkar lägga ner tid på sånt när jag ska spara ett bokmärke. Då finns en annan typ av lösning att ta till, nämligen ”Social bookmarking”. Finessen är att man taggar bokmärket med lämpliga märkord direkt när man sparar det.delicious Jag använder delicious, men det finns många andra liknande tjänster. Delicious föreslår taggar utifrån vad man själv använt tidigare, och utifrån vad andra användare som taggat samma bokmärke använt. Det underlättar väldigt och tröskeln för att spara och tagga ett bokmärke blir betydligt lägre. Med hjälp av taggarna blir det sedan en enkel match att hitta alla bokmärken av en viss typ. Bokmärkena listas annars i omvänd kronologisk ordning så det går också lätt att hitta bokmärken om man vet ungefär när det lades till. Ytterligare fördelar med denna typ av tjänst är att man via andra personer som bokmärkat samma länk kan hitta andra webbplatser inom samma område som man kanske inte skulle upptäckt via Google.

Jag brukar slutligen använda ett litet trick, om man får kalla det så. I sammanhang när jag har ett antal länkar att dela med mig av så lägger jag helt enkelt till en speciell tagg på aktuella bokmärken för just detta tillfälle. Jag hade t.ex. en föreläsning i AUO 2 kring nätkulturer, dessa länkar taggade jag helt enkelt ”auo2″ och vips är de tillgängliga från länken http://delicious.com/marcussundgren/auo2.

Alla artiklar i serien Digitala Verktygslådan

Spara och organisera bokmärken – Del 1

Lägg alla ägg i samma korg – Del 2

Delad glädje är dubbel glädje – Del 3

Ny tjänst samlar blogg, twitter, facebook etc. – posterous.com

Under researchen för en föreläsning om nätkultur jag nyligen höll ramlade jag in på 15-åriga Gustav Holmströms blogg, som för övrigt innehåller mycket intressant om sociala medier ur ett ungdomsperspektiv. På hans blogg artoo.se hittade jag ett inlägg om tjänsten Posterous, en typ av bloggplattform med automagisk uppdatering av de flesta andra tjänster och plattformar som är populära idag. Självklart de största, Facebook, Twitter, Flicker och YouTube, men även egna installationer av WordPress och Drupal. Det här är mitt första test, och om allt fungerar kommer rubriken till detta epostmeddelande som jag nu skriver att postas som en Tweet, hela mailet kommer läggas upp på min blogg och adressen till blogginlägget kommer automatiskt att förkortas och läggas till i Tweeten. Dessutom kommer Facebook att uppdateras med alltihop. Givetvis läggs det även upp på min posterous-sida som har adressen marcussundgren.posterous.com. Med viss spänning skickar jag nu detta … klick

Posted via email from Marcus’s posterous

Angående papper

Istället för att göra det jag borde så surfade jag in på Weblogg-ed » Get. Off. Paper. och kunde inte låta bli att läsa vidare en stund. Will tycker vi använder mycket papper i onödan och jag håller med. Kanske gör vi det för att vi är ”paper trained” som någon kallade det, lärare gillar att bära omkring på och att dela ut papper. Men den intressantaste tanke jag fick triggades av den här passagen:

At one planning session I was in a few weeks ago, twenty people were all furiously scribbling down notes on their pads, filling page after page after page. The same notes, 20 times. (I’d love to know where those notes are now.) At the end of the session, I gave everyone a TinyUrl to a wiki page where I had stowed my observations and asked them to come in and add anything I missed. Two people have.


Skulle det inte vara ett spännande experiment att portförbjuda anteckningsblock på någon föreläsning eller något möte, och istället låta alla använda EtherPad som jag skrev om nyss? Potentialen för de gemensamt producerade minnesanteckningarna måste vara skyhög, frågan är om det kan fungera i praktiken. Någon som vill prova?

Wordle – ordmolnsgenerator

Wordle är en leksak på webben som skapar moln av ord i en text (word clouds). Det är förvånansvärt kul att leka med, men eftersom det är en engelsk tjänst så kan den inte rensa bort småord automatiskt i svenska texter (och, att, så, de etc). Jag testade med en text som beskriver begreppet wiki:

Bättre presentationer

Darren Barefoot skriver på sin blogg om hur man gör sina presentationer bättre ur ett perspektiv som tyvärr inte är så vanligt, nämligen med utgångspunkt ur hans teaterutbildning. Det är uppdelat i två delar: innehåll, som handlar om dramaturgi och scenografi, och teknik som avser framförande (pronuncio inom retoriken). Bloggen är väl värd ett besök tycker jag.


Technorati Tags: ,

Bildredigering direkt på webben

Nyligen dök det upp en tjänst på webben som erbjuder bildredigering direkt i webbläsaren – gratis. Denna fantastiska webbplats heter picnik. Den fungerar med Internet Explorer 6, Firefox 2, Safari 2 eller nyare, på operativsystemen Windows XP/Vista, MacOSX och Linux och man kan använda bilder från sin egen hårddisk eller direkt från många andra webbtjänster som Flickr, Picasa eller Facebook.

Jag skrev en kort guide kring bilder och storlekar för något år sedan, hur klarar picnik samma sak? Vi provar:

Till att börja med laddar jag upp en bild från min dator. Det går till på samma sätt som när man bifogar en fil till ett mail t ex. Klicka på knappen ”Get photo” och markera bilden i filbläddraren som öppnas. Efter några sekunder visas bilden i picnik-fönstret: Picnik - uppladdad bild

Sedan vill jag beskära bilden för att fokusera på huvudmotivet. Klicka på knappen ”Crop” i överkanten och markera det utsnitt du vill ha: Picnik - beskära bild

Sedan kan man skala bilden till en mer lämplig storlek. Klicka på ”Resize” och skriv in önskade värden i fälten för höjd eller bredd. Kryssa i rutan ”Keep Proportions” för att få den andra dimensionen att beräknas proportionellt mot det värde du skrev i den första rutan: Picnik - skala bild

Det som saknas i jämförelse med Irfanview är en möjlighet att reducera färgdjupet på ett kontrollerat sätt. Man kan reducera färgdjupet genom att välja att spara som gif som maximalt kan vara 256 nyanser, men man kan inte styra hur färgerna skall reduceras.

Däremot finns det en hel del annat att leka med i picnik. Under fliken ”Create” döljer sig olika bildeffekter (sepia, svartvitt etc), text, former och ramar som kan läggas till. För att få tillgång till alla funktioner måste man betala för premium-versionen.

Det finns även en riktigt bra röda-ögon reduktion under ”Touch-up”: Picnik - red-eye reduction

Slutligen så kan man förstås spara tillbaka bilden till sin hårddisk i flera olika format (jpg, png, gif, tiff, pdf) och komprimeringsgrader: Picnik - Spara

Det går även att eposta bilden, eller skicka den direkt till ett flertal bilddelningstjänster på webben.

Slutresultatet? Så här blev det:

Picnik - slutresultatet