Jämförelse av två iPadfodral med tangentbord

Institutionen har för närvarande två projekt igång som rör mobil teknik och lärande. Det ena handlar om att testa införande av iPads i undervisningen på lärarutbildningen. Det andra, MUML (Mid Sweden University and Mobile Learning) handlar om att utveckla mobilt lärande för högre utbildning på ett mer generellt plan.

Inom ramen för dessa projekt har vi skaffat en del utrustning för att kunna testa den i olika utbildningssammanhang, och nu senast alltså ett par iPadfodral med inbyggda tangentbord. Modellerna vi skaffat är Logitech Ultrathin Keyboard Cover och Kensington Keyfolio Bluetooth Keyboard Case.

Koncepten är väldigt olika, vilket bland annat märks på hur mycket plats de tar. Logitech är konstruerad på ett liknande sätt som Apples SmartCover och fäster alltså längs ena sidan med ett magnetförsett gångjärn. Magneter i tangentbordet triggar också den automatiska lås/låsupp funktionen när fodralet öppnas. Kensington däremot är gjort i skinn och omsluter iPaden på alla sidor. Med all stoppning som detta fodral innehåller ligger den nog mycket väl skyddad mot stötar, men det gör också att den tar nästan lika mycket plats som en bärbar dator.

Logitech-varianten är gjord av plast och aluminium, tangenterna är i hårdplast och strax ovanför tangenterna finns ett spår där iPaden skjuts ner och fäster med hjälp av magneter så att en behaglig vinkel på skärmen bildas när man skall skriva. Vinkeln kan inte ändras men jag har hittills inte kännt något direkt behov att göra det heller. Hela konstruktionen känns mycket stadig när man skriver.

Kensington-fodralet viks upp och nederkanten av iPaden stöds mot övre delen av tangentbordet där det finns räfflor så att olika vinklar kan ställas in. Tyvärr är skinnet så styvt att fodralet inte plattas ut mot bordet av iPadens egen tyngd, och det leder till att skärmen inte kan vinklas tillräckligt mycket oavsett hur man ställer in den. I jämförelse med Logitech-varianten så känns också hela konstruktionen ganska vinglig när man skriver på den i och med att skinn trots allt är betydligt mjukare än aluminium. Det är möjligt att Kensington-fodralets veck kommer att mjukas upp efter en tids användning så att en acceptabel skärmvinkel går att få till.

Själva tangentbordens layouter skiljer sig också en del. Det mest anmärkningsvärda är att Kensington-tangentbordet flyttat ned Ä-tangenten bredvid piltangenterna, kanske en konsekvens av att de valt att göra tangenterna av ett stycke gummimatta, och de då tar mer plats? I vilket fall mycket irriterande för dem som skriver utan att titta på tangenterna. En annan stor irritationsfaktor för mig med Kensington är att det saknas shift-tangent på höger sida av tangentbordet. Jag upptäckte att jag tydligen enbart använder höger hand för shift och jag trycke hela tiden på enter när jag skulle göra stor bokstav. Personer som till skillnad från mig endast använder vänster shifttangent lär inte uppfatta detta som ett problem. Logitechs tangentbord har dock alla tangenter där de förväntas ligga och det finns shifttangent både på höger och vänster sida.

Slutligen kommer vi till känslan att skriva på de olika tangentborden. Det är oftast en väldigt subjektiv sak vilka tangentbord som känns bra eller inte, men när man jämför dessa två så är skillnaden milsvid till Logitechs favör. Det tangentbordet känns måhända en smula plastigt, men tangenterna reagerar på som ett normalt tangentbord och man känner inga tveksamheter kring huruvida tangenterna tryckts ner eller ej. Med Kensington är det en helt annan femma. Eftersom tangenterna är gjorda av mjukt gummi böjer de sig, och man kan ana mekaniken genom gummit. Tangenterna viker sig under fingrarna och jag kände mig hela tiden osäker på om tangenttryckningarna registrerats och efter en stund satt jag och hamrade jättehårt med fingrarna.

Slutsatsen kan inte bli annat än att jag varmt rekommenderar Logitech Ultrathin Keyboard Cover för den som letar efter ett tangentbord till sin iPad för enklare textinmatning. Nackdelen med Ultrathin är att det inte finns nÃ¥got bra sätt att ”fÃ¥ undan” tangentbordet pÃ¥ om man bara vill använda paddan med fingrarna. Man fÃ¥r helt enkelt plocka loss det och lägga det Ã¥t sidan.

När det gäller Kensingtons variant så kan jag nog inte komma på en enda anledning till varför man skulle vilja välja det fodralet, utom möjligen för stöttåligheten.

Preliminär analys av OpenClass

Under konferensen EDUCAUSE 2011 som hölls 18–21 oktober i Philadelphia presenterade Pearson en ny LMS som de utvecklat för Google Apps for Education (GAE) och som därmed kan installeras via Google Apps Marketplace med ett par klick. Denna nya produkt kallas alltså för OpenClass och lanseringen har genererat en hel del “buzz” i utbildningsvärlden.

En del av uppmärksamheten härrör från deras påstående att de skulle utvecklat OpenClass i samarbete med Google, vilket fått de senare att gå ut med en dementi. Tim Drinan från Google:

“What it’s not is it’s not a joint release, and it’s not a shared product. They built it with really nice integration with our systems. We worked with them as we do with a lot of vendors.” Tim beskrev detta förfarande som “very common.”

OpenClass är alltså ingen officiell Google-LMS vilket ett antal bloggar rapporterade kort efter lanseringen. Googles officiella ståndpunkt är dock att de är ointresserade av att själva ge sig in på LMS-marknaden:

“At that session the Google official, Obadiah Greenberg, noted that college officials have long asked whether the company would build a learning system of its own. ‘One of the No. 1 questions we get is, When are we going to build an LMS?’ he said. He added that Google is a platform company and has no plans to get into the LMS market.” (Young)

En annan del hänger ihop med den något vida tolkningen av begreppet “Open” i deras marknadsföring. Joseph Ugoretz, CUNY kommenterar detta så här:

“It’s also not at all Open Source. Pearson uses the term “open” very very loosely – so far I haven’t seen anything at all open about it. Adrian Sannier says that that is coming – some way for teachers to identify parts of their courses that could be shared with a wider network, multiple campuses or maybe all users of the system or maybe the whole world. But that’s not available yet. And the source code is definitely not open or available. There aren’t even API’s yet (although again, Adrian promises that there will be).”

Med Open menar de framför allt att det är öppet för vem som vill att installera och använda produkten, under förutsättning att man redan är en GAE-kund.

En tredje del som genererat uppmärksamhet är att detta skulle kunna bli en “disruptive innovation” för LMS-marknaden.

“The audacity of what Pearson is attempting should not be underestimated. If they succeed, they could cause major tectonic shifts across several markets that are currently critical to higher education. Colleges and universities need to pay close attention to the kind of deal that they will be striking for themselves.” (Feldstein)

En av de viktigaste faktorerna bakom denna tolkning är att det är gratis:

“He was talking about the university purchasing process for an LMS and how that conversation would go with OpenClass. He said, ‘They will give us a list of features that they are looking for, many of which we’ll have, and some of which we won’t. For some of those features we don’t have, we’ll say, ‘We’re not going to build those; you can build them yourself if you want, but the question you have to ask yourselves is whether those three features are worth the half a million dollars a year you are going to pay for that other LMS.’
Think about being in the position of having to take the other side of that argument. That’s how powerful ‘free’ can be as a disruptor.“ (Feldstein)

Men för att Pearson skall börja plocka marknadsandelar krävs att det är en produkt som är tillräckligt bra i förhållande till konkurrensen, inte nödvändigtvis bättre i alla avseenden:

“I will also say that OpenClass is still a long, long, way from being even a bit close to the kinds of features and functionality, and from the kind of “disruptive” innovation that we are already seeing and demonstrating and doing at Macaulay (and elsewhere, of course) with WordPress. It’s like some of us are already working with refining a very low-cost and efficient warp drive technology, while Pearson has just introduced a fairly nice three-speed bicycle which they will give away for free.
But…when the overwhelming majority of classes in this country are riding around right now on a ten-speed bicycle, for which they are paying $100k a year (or whatever), a nice shiny three-speed for free is going to sound like a pretty good deal.” (Ugoretz)

De verkar ha en bit kvar innan de är där. Kommentarerna på Google Marketplace antyder att det är en hel del problem bara att installera och logga in på plattformen. Ett exempel:

“So all set up (after an hour) and couldn’t get Open Class to open up terms in Chrome (Huh???) so opened in Explorer, then accepted terms. Now can’t even get to the dashboard. Excited to try this, but really doesn’t seem to be put together well from the get go. Very disappointed it would be touted by Pearson & Google, but then not work. Did anyone at either place actually test this app??”

Men det finns även andra sidor på disruptive-myntet.

“Naturally, the ‘free’ message has gotten a lot of attention. Many of the skeptics have focused on the question of where the hidden fees might be. That’s the wrong question. The right question is, ‘What is so valuable to Pearson that they are trying so hard to give away something that normally costs real money?’ “ (Feldstein)

Här ligger sannolikt orsaken till varför Pearson gjort denna satsning till att börja med. På samma sätt som att Google inte är gratis, eftersom vi som använder deras söktjänster etc. egentligen inte är Googles kunder utan den produkt de säljer i form av mottagare av riktad reklam. Pearson siktar in sig på ett par olika saker här:

“The implication was that OpenClass would become an aggregator of academic achievements from various online courses and assessments provided by both Pearson and third parties. Think of it as half transcript and half LinkedIn, with maybe a dash of ePortfolio thrown in for good measure. While this potential was always there for any LMS with decent market share, Pearson understands curricular materials and assessments in ways that other LMS vendors don’t. They are in a position to suck the marrow out of the data they will be getting. And because their platform is genuinely multi-tenant, it will be easier for them to do massive data analysis across all their customers.” (Feldstein)
“What does Pearson get out of all this? They potentially get all the data on your students and an iron grip on the point of sale for all curricular content. Everything that worries you about what Facebook and Google know about you and everything that worries you about the control that Apple exerts over the iTunes and App stores should worry you about Pearson’s ambitions.” (Feldstein)

Detta är exempel på en mindre uttalad agenda från Pearsons sida. Sedan finns en mer tydlig agenda också

“Then there’s the market for content. Pearson has been pretty consistent and proactive about emphasizing that they want to sell third-party content through OpenClass. This could be powerful when combined with the analytics. Imagine a platform that could recommend content—and courses—to students based on their achievements, career goals, academic strengths and weaknesses, and so on. Imagine that it can automatically keep copies of their papers, tests, etc., and present their achievements in ways that prospective employers and graduate schools would find meaningful.” (Feldstein)
“QUESTION 7: Do we have back-end access to our institutional OpenClass system and data?
ANSWER: Yes, institutions will have access to a rich data set within OpenClass at no cost. They will also be able to access for fee services from Pearson for expert analytics consulting and data analysis tools.” (Kim, IHU)

I kommunikationen från Pearson betonas gång på gång att detta inte är en produkt för distanskurser, utan de riktar helt och hållet in sig på marknaden för stöd till campuskurser.

“This is a standard LMS for a class (not a fully online class, Pearson is trying to make that distinction very clear) where a teacher and students want to do the basic LMS stuff–post a few things, assign and submit a few things, check grades, have a little bit of discussion–mainly just for asking and answering questions, not what I call a “real” online discussion (wide-ranging, digressive, engaging, critical, multi-media). Multi-media capabilities are limited. Sharing with the world outside the classroom, or escaping the silos of course and semester that the LMS is so married to, are both just about non-existent.” (Ugoretz).

Sammanfattningsvis är min uppfattning så här långt att OpenClass inte på långa vägar är något alternativ så som läget är i november 2011, men detta är ett högintressant initiativ och något som absolut måste hållas under bevakning framöver.

Lärande och game based learning

gbl im kindergarten Theodore Gray och Jerry Glynn diskuterar Mathematica men hamnar i intressanta diskussioner om lärande och om game based learning, områden som är heta och trendiga på lite olika sätt just nu (se t.ex. #merkateder på Twitter).

The Horizon Report förutspår att det senare kommer att slå igenom på 2-3 års sikt. När det gäller lärande talar Theo om att det handlar mer om hur än om vad:

”No one can learn to think without having something to think about. If you try to teach someone how to think in the abstract, you are not going to get anywhere. If you try to make education ”easy”, by removing the content, you are cheating your students out of the most important thing you have to offer: the chance to do something hard. Only by mastering a difficult body of knowledge can a child develop into a confident, thinking adult. The point is, it doesn’t necessarily have to be the same difficult body of knowledge that the child’s parents learned.”

Det är svårt, jobbigt och närmast smärtsamt att lära sig. Därför ska man inte tro att det går att fuska bort det hårda arbetet genom att sätta barn framför datorer. Jag drar paralleller till tidigare teknologiska genombrott som alla lett till en tro på en revolution av undervisningen på ungefär samma premisser. Sätt barnen framför utbildningsprogram på radio, sedan TV, i inlärningsstudios, eller som nu med inlärningsprogram så behöver vi inte lärarna längre. Men det handlar inte om stoffet vilket alla dessa utbildningsteknologiska frälsare verkar tro. Det handlar om att utveckla tänkandet där stoffet visserligen är nödvändigt, utan ett trästycke är det svårt att tälja, men det är kanske inte så himla avgörande exakt vilket träslag man råkar få. Däremot måste det ge ett lämpligt motstånd och inte innehålla för mycket kvistar för den förmåga som slöjdaren besitter. Det viktiga är att utveckla förmågan att upptäcka och utnyttja trästyckets egenskaper. Om det sedan blir en gubbe, en häst eller en båt är kanske mindre viktigt. Något som också är viktigt är att det är möjligt att misslyckas. Hanterar man kniven på ett dumdristigt sätt går det illa och det är ingen oväsentlig förutsättning för lärande:

”Imagine taking your kids to a fun movie, having a good time, eating ice cream. No harm in that. But should you tell them that they are having an important educational experience? Should you tell them that they have accomplished something by sitting through the whole movie? What a horrible devaluation of accomplishment that would be! What’s the point of actually working hard to reach success, if your parents and teachers will praise you for joking around and eating ice cream? That’s exactly what most educational software is: A stupid, insipid movie that keeps your kids entertained for an hour or two while the teacher plans a bake sale to replace the music budget that was spent on computers. Kids don’t learn anything, but worse they are being taught that it’s not necessary to work hard to achieve success.”

Angående papper

Istället för att göra det jag borde sÃ¥ surfade jag in pÃ¥ Weblogg-ed » Get. Off. Paper. och kunde inte lÃ¥ta bli att läsa vidare en stund. Will tycker vi använder mycket papper i onödan och jag hÃ¥ller med. Kanske gör vi det för att vi är ”paper trained” som nÃ¥gon kallade det, lärare gillar att bära omkring pÃ¥ och att dela ut papper. Men den intressantaste tanke jag fick triggades av den här passagen:

At one planning session I was in a few weeks ago, twenty people were all furiously scribbling down notes on their pads, filling page after page after page. The same notes, 20 times. (I’d love to know where those notes are now.) At the end of the session, I gave everyone a TinyUrl to a wiki page where I had stowed my observations and asked them to come in and add anything I missed. Two people have.


Skulle det inte vara ett spännande experiment att portförbjuda anteckningsblock på någon föreläsning eller något möte, och istället låta alla använda EtherPad som jag skrev om nyss? Potentialen för de gemensamt producerade minnesanteckningarna måste vara skyhög, frågan är om det kan fungera i praktiken. Någon som vill prova?

NÃ¥gon som provat Glogster?

Följde en Twitter-länk alldeles nyss och hamnade på Glogster. Det verkar vara en ny(?) variant på webbpublicering. Det är något slags mellanting av MySpace, blogg och CMS. Man kan mycket enkelt skapa egna sidor, ladda upp filmklipp, bilder och ljud. Man är helt fri att placera och rotera boxar med innehåll på sidan. Eftersom det är Flash-baserat så hindras man inte av tekniska begränsningar i html som man vanligtvis gör.

Det ser intressant ut just för att det är sÃ¥ rasande enkelt att skapa sidor. Jag halkade in pÃ¥ denna sida: Mr. Marsonet’s Zoo | Glogster

Jag kan tänka mig att detta kan vara ett sätt för ”technically challenged” lärare i grundskolan att komma igÃ¥ng med web 2.0. Vad tror ni? NÃ¥gon annan som provat, eller kanske använder Glogster redan?