Theodore Gray och Jerry Glynn diskuterar Mathematica men hamnar i intressanta diskussioner om lärande och om game based learning, områden som är heta och trendiga på lite olika sätt just nu (se t.ex. #merkateder på Twitter).

The Horizon Report förutspår att det senare kommer att slå igenom på 2-3 års sikt. När det gäller lärande talar Theo om att det handlar mer om hur än om vad:

”No one can learn to think without having something to think about. If you try to teach someone how to think in the abstract, you are not going to get anywhere. If you try to make education ”easy”, by removing the content, you are cheating your students out of the most important thing you have to offer: the chance to do something hard. Only by mastering a difficult body of knowledge can a child develop into a confident, thinking adult. The point is, it doesn’t necessarily have to be the same difficult body of knowledge that the child’s parents learned.”

Det är svårt, jobbigt och närmast smärtsamt att lära sig. Därför ska man inte tro att det går att fuska bort det hårda arbetet genom att sätta barn framför datorer. Jag drar paralleller till tidigare teknologiska genombrott som alla lett till en tro på en revolution av undervisningen på ungefär samma premisser. Sätt barnen framför utbildningsprogram på radio, sedan TV, i inlärningsstudios, eller som nu med inlärningsprogram så behöver vi inte lärarna längre. Men det handlar inte om stoffet vilket alla dessa utbildningsteknologiska frälsare verkar tro. Det handlar om att utveckla tänkandet där stoffet visserligen är nödvändigt, utan ett trästycke är det svårt att tälja, men det är kanske inte så himla avgörande exakt vilket träslag man råkar få. Däremot måste det ge ett lämpligt motstånd och inte innehålla för mycket kvistar för den förmåga som slöjdaren besitter. Det viktiga är att utveckla förmågan att upptäcka och utnyttja trästyckets egenskaper. Om det sedan blir en gubbe, en häst eller en båt är kanske mindre viktigt. Något som också är viktigt är att det är möjligt att misslyckas. Hanterar man kniven på ett dumdristigt sätt går det illa och det är ingen oväsentlig förutsättning för lärande:

”Imagine taking your kids to a fun movie, having a good time, eating ice cream. No harm in that. But should you tell them that they are having an important educational experience? Should you tell them that they have accomplished something by sitting through the whole movie? What a horrible devaluation of accomplishment that would be! What’s the point of actually working hard to reach success, if your parents and teachers will praise you for joking around and eating ice cream? That’s exactly what most educational software is: A stupid, insipid movie that keeps your kids entertained for an hour or two while the teacher plans a bake sale to replace the music budget that was spent on computers. Kids don’t learn anything, but worse they are being taught that it’s not necessary to work hard to achieve success.”