Oskar Kihlborg har lagt upp några bilder från Mästarnas Mästare på hamnen.se (http://www.hamnen.se/sverige/mastarnas-mastare.html), bland annat denna på oss. Tur att han fångade mig från min bästa sida.
Oskar Kihlborg har lagt upp några bilder från Mästarnas Mästare på hamnen.se (http://www.hamnen.se/sverige/mastarnas-mastare.html), bland annat denna på oss. Tur att han fångade mig från min bästa sida.
Det gick låååångsamt, men det blev i alla fall av…
Under researchen för en föreläsning om nätkultur jag nyligen höll ramlade jag in pÃ¥ 15-Ã¥riga Gustav Holmströms blogg, som för övrigt innehÃ¥ller mycket intressant om sociala medier ur ett ungdomsperspektiv. PÃ¥ hans blogg artoo.se hittade jag ett inlägg om tjänsten Posterous, en typ av bloggplattform med automagisk uppdatering av de flesta andra tjänster och plattformar som är populära idag. Självklart de största, Facebook, Twitter, Flicker och YouTube, men även egna installationer av WordPress och Drupal. Det här är mitt första test, och om allt fungerar kommer rubriken till detta epostmeddelande som jag nu skriver att postas som en Tweet, hela mailet kommer läggas upp pÃ¥ min blogg och adressen till blogginlägget kommer automatiskt att förkortas och läggas till i Tweeten. Dessutom kommer Facebook att uppdateras med alltihop. Givetvis läggs det även upp pÃ¥ min posterous-sida som har adressen marcussundgren.posterous.com. Med viss spänning skickar jag nu detta … klick
Årets Tjörn runt har nyligen seglats. Vissa besättningar chansade på en genväg mellan skären som man får anta kortade sträckan rejält. Man kanske skulle segla Tjörn Runt nästa år, nån som ställer upp med båt?
Ett mailmeddelande består ofta av två delar, en piffig html-utformad del och en som är ren text. Sedan någon tid tillbaka så har Mail.app fått för sig att jag inte behöver se HTML-delen av mina mail längre. Det är kanske ett rimligt antagande från Mail.apps sida eftersom jag är epost-puritan och jag skickar av princip aldrig html-mail själv, inte ens rich text. Men många avsändare har en urusel textversion som i stort sett bara hänvisar till en snyggare version på nätet. Därför har det varit irriterande att fancy-schmancy-versionen plötsligt försvunnit, och desto mer glädjande var det att hitta ett sätt att ta fram html-versionen vid behov. För att växla till nästa alternativ trycker man snabbkommandot ⌥-⌘-Ö och för föregående alternativ ⌥-⌘-Ä, eller så kan man välja samma kommandon i menyn Innehåll -> Brev.
Om någon känner till ett sätt att få Mail.app att känna igen html-mail på egen hand så är jag tacksam för tips.
Nu har vi fått veta att beskeden om uppsägningar skall lämnas personligen till alla berörda imorgon. Jag är verkligen inte säker på om jag kommer få jobba kvar eller om jag kommer att bli uppsagd. Det är många som skall bort och även om jag har rätt många tjänsteår hör jag ändå till de yngre på institutionen, och därmed har jag inte haft så lång tid på mig att smala ihop statliga tjänsteår. Det är givetvis väldigt nervöst. Men jag är konstigt nog inte helt säker på vilket besked jag skall hoppas mest på. Jag läste nyss en bloggartikel som behandlar ungefär de banor jag funderar i:
”But, as most of us discover — especially at the beginning of that blood-curdling recession — security is an illusion. It’s a heuristic we draw from observing the coincidence of things not going badly for a while at a stretch. And, that’s great. While it lasts. But, it’s definitely an illusion.
Thing is, if I think about all the events in my life that led to a really big, (eventually positive) change, they all started as something awful. A death, a layoff, a divorce. Anything that forced me to ‘re-pot myself’ at a time that seemed sad, inconvenient, and horribly timed. At the time, each seemed like ‘the end’ — something I couldn’t possibly recover from.
But, that’s life. It’s a huge dick about both your plans and your desire to avoid inconvenience.”
Ur Re-Potting with Resources: What Would You Make?
Självklart är det sååå mycket enklare, bekvämare och tryggare att bara fortsätta i samma spår som de senaste 13 åren. Inga bekymmer att klara huslånen. Ingen stress att hitta en ny karriär.
Men samtidigt kan jag inte lÃ¥ta bli att tänka att det kanske finns nÃ¥got ännu bättre där ute …
Istället för att göra det jag borde sÃ¥ surfade jag in pÃ¥ Weblogg-ed » Get. Off. Paper. och kunde inte lÃ¥ta bli att läsa vidare en stund. Will tycker vi använder mycket papper i onödan och jag hÃ¥ller med. Kanske gör vi det för att vi är ”paper trained” som nÃ¥gon kallade det, lärare gillar att bära omkring pÃ¥ och att dela ut papper. Men den intressantaste tanke jag fick triggades av den här passagen:
At one planning session I was in a few weeks ago, twenty people were all furiously scribbling down notes on their pads, filling page after page after page. The same notes, 20 times. (I’d love to know where those notes are now.) At the end of the session, I gave everyone a TinyUrl to a wiki page where I had stowed my observations and asked them to come in and add anything I missed. Two people have.
Simson L. Garfinkle lyfter en intressant fråga i Technology Review, i artikeln Wikipedia and the Meaning of Truth (kräver gratis registrering). Wikipedias principer för att godkänna en artikel bygger på tre principer: Verifiability, No Original Research och Neutral Point of View. Eftersom Wikipedia-artiklar är högst rankade vid de flesta Google-sökningar som görs så har urvalsprinciperna för artiklarna stor inverkan. Garfinkles argumentation bygger på en objektivistisk ontologisk uppfattning, d.v.s att det finns en objektiv sanning.
So what is Truth? According to Wikipedia’s entry on the subject, ”the term has no single definition about which the majority of professional philosophers and scholars agree.” But in practice, Wikipedia’s standard for inclusion has become its de facto standard for truth, and since Wikipedia is the most widely read online reference on the planet, it’s the standard of truth that most people are implicitly using when they type a search term into Google or Yahoo. On Wikipedia, truth is received truth: the consensus view of a subject.
En subjektivistisk utgÃ¥ngspunkt sätter problemet i ett annat perspektiv, bättre eller sämre vet jag inte. Eftersom sanningen om världen ur detta perspektiv inte är möjlig att uppnÃ¥, och kanske dessutom uppfattas olika av alla betraktare sÃ¥ kan man tänka sig att Wikipedias metod leder till ett medelvärde av referensers och författares uppfattningar. En pragmatisk tolkning skulle kanske kunna bli att det faktiskt är en ”bättre” sanning? Svagheten i resonemanget är, bland annat, att subjektiva sanningar mÃ¥ste presenteras kontextualiserade sÃ¥ att läsaren kan bilda sig en uppfattning om hur man kommit till en viss slutsats, vilket inte är fallet med Wikipedia-artiklar. Det hela startade i vilket fall en massa funderingar för mig, fick du ocksÃ¥ nÃ¥got att fundera pÃ¥?
Följde en Twitter-länk alldeles nyss och hamnade på Glogster. Det verkar vara en ny(?) variant på webbpublicering. Det är något slags mellanting av MySpace, blogg och CMS. Man kan mycket enkelt skapa egna sidor, ladda upp filmklipp, bilder och ljud. Man är helt fri att placera och rotera boxar med innehåll på sidan. Eftersom det är Flash-baserat så hindras man inte av tekniska begränsningar i html som man vanligtvis gör.
Det ser intressant ut just för att det är sÃ¥ rasande enkelt att skapa sidor. Jag halkade in pÃ¥ denna sida: Mr. Marsonet’s Zoo | Glogster
Jag kan tänka mig att detta kan vara ett sätt för ”technically challenged” lärare i grundskolan att komma igÃ¥ng med web 2.0. Vad tror ni? NÃ¥gon annan som provat, eller kanske använder Glogster redan?